Smältpunkt 2870 grader, kokpunkt 6000 grader, relativ densitet 15,63 (18 grader). Volframkarbid är olöslig i vatten, saltsyra och svavelsyra, men lättlöslig i en blandning av salpetersyra och fluorvätesyra. Ren volframkarbid är spröd, men små mängder metaller som titan och kobolt kan minska dess sprödhet. Volframkarbid som används som skärverktyg i stål innehåller ofta titankarbid, tantalkarbid eller en blandning därav för att förbättra dess anti-knackningsegenskaper. Volframkarbid är kemiskt stabil. I volframkarbid bäddar kolatomer in sig i mellanrummen mellan volframmetallgittret utan att störa det ursprungliga metallgittret och bildar en interstitiell fast lösning, även känd som en interstitiell (eller interkalations) förening. Volframkarbid kan framställas genom att värma en blandning av volfram och kol vid höga temperaturer. Närvaron av väte eller kolväten kan påskynda reaktionen. Om volframkarbid framställs med volframsyreföreningar måste produkten vakuumbehandlas- vid 1500 grader för att avlägsna kol och syreföreningar. Volframkarbid är lämplig för bearbetning vid höga temperaturer och kan användas i skärande verktyg, ugnskonstruktionsmaterial, jetmotorer, gasturbiner, munstycken med mera. En annan förening av volfram och kol är ditolframkarbid, med den kemiska formeln W2C. Den har en smältpunkt på 2860 grader, en kokpunkt på 6000 grader och en relativ densitet på 17,15. Dess egenskaper, beredningsmetoder och användningsområden liknar de för volframkarbid. Volframstål, även känt som hårdmetall, är näst efter diamant i hårdhet. Det är kemiskt stabilt och motstår även vid upphettning saltsyra och svavelsyra och förblir till och med olösligt i aqua regia. Volfram är extremt värmebeständigt-, känd som den mest olösliga metallen i naturen, med en smältpunkt på 3410 grader. Dess hårdhet är också bland de högsta bland metaller, och tryckbearbetning är endast möjlig när den värms upp till mycket höga temperaturer. Volframstålkulor används ofta i vattenmätare, flödesmätare och penntillverkning.
